5 Vätternrundan
Det var ett tag sen...
Och det har varit en period av lite blandat kaos, på många olika sätt med en massa saker både bra och dåliga - livet har alltså pågått precis som vanligt
I fredags åkte jag igen upp till Motala. Det har varit en tuff period sista veckorna, mer skador än vanligt - utöver knäet så hade jag ju sönder vaden i höstas och handen på Vasaloppet, mycket på jobbet och privat.
Träningen har inte kunnat genomföras, ingen löpning eller styrka och totalt knappt 30 mil på cykel så kan jag erkänna att jag var rädd för hur kroppen skulle reagera.
Jag hade en önskan att komma in före kl. 15 på lördagen för då hade jag klarat mitt tidigare rekord men jag vågade inte säga det när jag fick frågan om när jag trodde att jag skulle vara i mål. För tänk om jag inte klarade det? Så jag höll det för mig själv.
Väl på startlinjen, eller strax innan då bestämde jag mig för att kämpa för mig och för alla andra - jag ska visa att det går, att vill vi bara så kan man.
Jag gjorde det som "dom" säger att man inte ska, jag gick ut hårt! Jag pressade mig verkligen och jävlar vad det kostade på men jag tänkte att "jag går ut så hårt jag kan och ser hur långt det håller"
Jag räknade flera gånger på fingrarna hur länge jag skulle kunna vara ute, hinner jag in innan 14.32 kommer jag under 17 timmar (!)
Trampa, trampa, trampa!!!
Jag fick kom nästan till vadstena camping innan första "klump/klunga" av cyklister från startgruppen bakom var i kapp - tidigare har jag varit avhängd min grupp innan vi lämnat Motala men nu hängde jag med och kom så mycket längre innan de bakom kom förbi.
Det var så mycket tankar, jag var så nöjd över mitt pannben att jag trots allt genomför alla lopp och allt sånt fast "jag inte ska kunna" men jag kan och gång efter annan bevisar jag det för mig själv.
Fryser och har ont under natten, stannar i depå och får massage för att nacken/vänstersidan krampar på grund av handen och strax innan Jönköping öppnar sig himlen, runt kl. 6 och dränker oss.
Men jag märker att jag ändå klarar av att bita ihop och pressar mig hårdare än någonsin, det bär emot men det bär - nu börjar tankarna på att tänk om, tänk om det går? Tårarna rinner, tankarna snurrar och jag pressar på - tänk om jag kan nå min drömgräns, under 15 timmar - det som jag har haft så långe och som varit så långt bort? Kan jag nå den? Jag räcknar igen på fingrarna - hur många gånger jag gör det på olika sätt under natten och dagen, tittar på klockan och räknar igen har jag ingen aning om.
Jag stannar i alla depåer, alla utom den sista, jag njuter, lider, pressar, ler, kräks, tårarna rinner och jag älskar det rakt igenom och bara trampar
Jag trampar mig i mål på min 5 Vätternrunda!!! Jag krossar mitt gamla personliga rekord med 2 timmar och cirka 55 minuter
Vätternrundan 2018, min 5e runda och personliga rekordet är nu under min drömgräns 14.39.42
Jävlar! Jag gjorde det! Det är så otroligt mycket känslor och tårarna kommer i ögonen även dagen efter när jag ligger fullständigt utslagen i soffan av urladdningen och smärtan men trots det så är glädje, stolthet och ödmjuhet det som slår mig med full kraft och tacksamhet för att jag kan, för att jag har familj och vänner som stötar och för mitt pannben som tar mig längre än min kropp någonsin skulle klarat
💚Vill man så kan man för alla dagar är bra dagar för livet på en pinne är inte fel om man tar det med en klackspark💚
